neadelander

Ser fröken Julie i skolan och hatar Strindberg. Orkar inte med hans vidriga kvinnoförtryck. Annars är det varmt och det är skönt men jag har så mycket att göra så jag inte riktigt hinner tänka.
Livet står liksom stilla samtidigt som det rör sig så fort att jag inte hinner med. Stress och press och ångest.

Hej. Jag ser att ni fortfarande tittar in här, trots himla dålig uppdatering. Jag ber om ursäkt. Jag kan komma med ursäkter som "det är så mycket med skolan nu" eller "jag har varit ganska sjuk på sistone" och det är ju visserligen sant, men jag har liksom ingen lust just nu. Jag har ingen inspiration eller ambition.

Igår var det Valborg och först var det tråkigt, sen var det superkul, fnissigt, magiskt och mysigt men sen blev det kallt. Kallt, mörkt och alldeles för mycket. Och så skulle det tas ansvar och lösas problem och omhändertas. Men jag vet inte hur bra det gick. Vi avslutade kvällen med Harry Potter och inledde första maj med pannkakor, så det gick väl bra tillslut.

Jag hoppas att ni andra har haft det fint. Ni får gärna kommentera och berätta om er Valborg.

Jaha, nu är jag tydligen 18. Det känns helknäppt.
Här sitter jag liksom, beställer öl på restaurang med och tittar på min tatuering. Det är ju helt galet.
Men det är stort. Det är stort för att jag var så säker på att jag inte skulle leva nu. Jag sa till mig själv när jag var femton år och allting gjorde så förbannat jävla ont att om det inte känns bättre när jag fyller arton, då hoppar jag.
Och så står jag där, tjugo över sju på min artonde födelsedag och väntar på tåget, men jag väntar på perrongen, inte på spåret, och jag går in i vagnen och åker till Lund istället för att krossas an den enorma tyngden.
Och så fick jag en kyss av min pojkvän och jag bara visste att jag har valt rätt. Jag har valt livet och jag har valt rätt.

Okej, det skulle kanske ha varit ett blogginlägg här i veckan.. Eller kanske två.
Men jag har varit i jämtland och åkt längdskidor ett tag och 3gn uppe på kalfjället är kanske inte den starkaste.
Men jag lever i alla fall. Njuter av mitt påsklov och min pojkvän, hans familj, och av min egen.
En dag ska jag skriva och berätta lite om min familj. Min starka, underbara familj som har vuxit sig så stark på så kort tid för min skull, och hur det har fått mig att känna mig som en riktig, viktig människa. Men inte idag, för ännu är jag inte redo att tänka tillbaka på hur det var förut.

Jag har äntligen fått min otroligt vackra tatuering på plats. Det gjorde ont och det kostade pengar, men jag skulle gjort det hundra gånger om, för herregud alltså! Jag har aldrig kännt mig så här vacker förut!
Jag har hatat mina lår så länge jag kan minnas och jag har skämts och gråtit och gömt dem från allmänheten, jag har slutat äta och stuckit fingrarna i halsen för att få dem som jag vill, men nu, med Esthers otroliga träd så vill jag aldrig mer gömma dem under heltäckande kläder, jag vill aldrig mer skämmas och aldrig mer gråta. Jag vill ha shorts och kjolar och klänningar och tunna, tunna strumpbyxor och jag vill visa hela världen hur vacker jag är i mitt magiska träd.

Ibland önskar jag att jag slapp den här delen. Den här "åh jag är så vuxen och ska fixa allt själv men klarar egentligen ingenting" delen.
Den där vi bråkar mitt i nätterna och gråter och fryser och måste lösa det helt utan mammas hjälp.
Jag önskar att vi kunde slippa all hjärtkross och ånger.
Jag önskar att du och jag kunde få vara just du och jag. Utan en massa distraktioner och krav.
Klockan är två på natten och jag önskar att jag fick sova i min säng, i min lägenhet, som jag önskar att jag delade med dig.

Har tappat gnistan tror jag.
Tillfälligt, såklart, men ändå.
Har ingen lust eller vilja och ingen inspiration eller ambition.
Tittar på tusen avsnitt av glee och gråter för att det är så fint.
Hoppas ni andra har det fint.

Har inte varit i skolan sen i torsdags. Känner mig värdelös.
Jag förstår inte.
Jag är så trött och mitt huvud nästan vibrerar av smärta.
Jag håller andan för att inte bryta ihop men dehär knappt att det hjälper.
Jag är tillbaka i en svacka och jag står nästan inte ut.

Jag förstår inte vad det är.
Jag förstår inte varför jag inte kan sova.
Jag förstår inte varför jag inte vill till skolan imorgon.
Jag förstår inte varför mitt huvud gör så ont.
Jag förstår inte varför min kropp gör så ont.
Jag förstår inte varför jag vill gråta hela tiden och jag förstår inte varför jag inte kan gråta alls.
Jag förstår inte varför världen är orättvis.
Jag förstår inte varför reklammakare inte har något genustänk.
Jag förstår inte varför inte alla har något genustänk.
Jag förstår inte varför det är så jävla kallt.
Jag förstår inte vad jag gör i Sverige.
Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig till skolan imorgon.
Jag förstår inte varför jag ska ta mig till skolan imorgon.
Jag blir vuxen om tre veckor. Hoppas på att kunna förstå mer då.

Hej. Idag har jag haft migrän och bokat tarueringstid. Migränen var ganska jobbig, men tatueringen kommer bli fantastisk. 3e april får jag världens finaste träd (som Esther har ritat) förevigat på mitt lår av Julia på zoi tattoo. Jag är så taggad så jag vet ute vart jag ska ta vägen.
Puss på er.

Går i skolan och är duktig. Längtar så fruktansvärt mycket efter sommar och värme. Hatar att vakna till tio minusgrader och snö.
Jag är så trött på att gråta och frysa och bråka och gnälla men jag gnäller och bråkar och fryser och gråter precis hela tiden.
Snart är det påsklov och jag ska till Jämtland och vi ska nog överleva det här också.

Känner mig trött och åtsidosatt. Känner mig stressad och utanför. Arg på snön som inte fattar att vi faktiskt behövde vår nu. Arg på mig själv som blir så ledsen över så lite. Arg på stressen och pressen och arg på att livet inte beter sig så som jag hade önskat.
Hoppas ni andra har det bättre.

Internationella kvinnodagen idag då, min Facebook svämmar över med grattisar och "åh, alla kvinnor är så duktiga, ni/vi förtjänar en dag som denna".
Själv är jag bara arg. Bara så jävla förbannad. Det är 2013. 2013 och vi behöver fortfarande en jävla Dag. Vi är så långt efter männen att vi behöver en internationell kvinnodag för att belysa hur diskriminerade vi blir!
Fattar ni hur jävla äckligt det är? Sverige 2013 och vi demonstrerar fortfarande för lika lön och lika villkor.
Så nu hoppas jag att ni reser er upp och går ut och gör skillnad, för om jag måste demonstrera för detta 2050 också så tror jag att jag dör.

Jag pratar ofta om vad som är fel, jobbigt och svårt. Jag pratar ofta om människor som inte förstår och inte bryr sig. Det är jävligt lätt att fokusera på det onda, farliga och jävliga men lite svårare att fokusera på det som faktiskt betyder något. De människor som plötsligt bara finns där när mattan rycks bort och man handlöst faller mot marken. Vilken jävla armé som står där med öppna armar och tar emot.
Sjukgymnasten som tänder ljus och bjuder på te, läraren som kramar och ställer in lektionen, mentorn som låter en sitta och hulka precis så länge som man behöver, rektorn som genast gör upp en plan och säger att "det här fixar vi, det tar vi hand om". Och så föräldrarna som ringer och mailar och pratar och köper marsipanbröd och glass, klasskompisarna som inte skräms av sorgen, utan kramar och pratar och säger att "vi tror på dig" och som får en att le och skratta och som får en att för några sekunder glömma den där mattan som försvann. Och så änglarna, de närmsta som efter bara ett sms förstår precis vad som händer, precis hur det känns och precis vad de ska säga.

Det är inte ofta jag säger dehär, men jag är så fruktansvärt tacksam för alla fantastiska, starka, underbara människor som jag har vid min sida. Alla magiska människor som delar mörkret och skapar ljuset, ni räddar mig och ni visar att oavsett vad som händer så är det jag och vi tillsammans som har vunnit.